Konsten att tappa sin identitet
Det är väldigt mycket gnäll på den här bloggen, och till viss del så är väl det mitt fel eftersom jag är den enda som skriver något här.
Det är lite drygt 14 år sen jag påbörjade den här bloggen. Sen jag skrev senast har jag hunnit förlora Christoffer som vän, såra otaliga andra, bli kär flera gånger om, förlova mig mer än en gång och skilja mig en gång. Ni som läser mer aktivt kan räkna ut att jag också varit gift.
Varit gift.
Ibland tror jag att vi alla är ett gift, ett som sakta dödar över tid. Vissa snabbare än andra. Mitt gift skadar mer än det dödar just nu. Jag är okej. Lycklig ibland. En lycka jag byggt på andras olycka.
Jag har hunnit skaffa barn. Två gånger. På 14 år har jag någonstans däremellan skaffat mig en fyraåring och sen sexåring. De är för fina för att prata om här, så vi lämnar det så.
De flesta av de vänner som jag umgås med nuförtiden bor inte i Sverige. Det säger mer om mig och min sociala sida än det gör om vännerna jag har i Sverige. Jag bor för långt bort från alla.
Vem är jag nu såhär 14 år senare? Är jag samma vansinniga blick med en äldre glans? Är jag mogen och berest?
Om du är en tidigare läsare som återvänder till denna vansinnesblogg, välkommen tillbaka och förlåt.
Kommer jag fortsätta skriva här framöver och berätta vad jag lärt mig genom åren? Jag vet inte. Men dörren är på glänt.