Du är telefonen kaffe som dracks så långsamt att det hann bli kallt
Man vill ju fråga, man vill ju veta och man vill ju ha svar. Är livet värt det? Har du haft kul? Vilka är värda att älska och vilka borde man undvika? Jag är rädd att fatta egna beslut om mitt liv för jag är så galet självkritisk att om ett beslut leder mig ännu längre bort från "den rätta vägen" så kommer jag döma mig själv så obotligt hårt. Så just nu sitter jag på en rastplats i ingenstans medan alla andra inte bara hittat rätt väg, de tar motorvägen också. 110 km/h in i självkännedom och vilja. Grattis hörru.
Jag tror att jag vill skriva hela mitt liv. För jag tror det är en vana som växt sig fast. Det är något jag säger att jag gör om folk frågar vad jag gör. För annars blir jag så frestad att säga "Jag gör precis som alla andra. Står, går, andas, sover, äter, får inte lov och snart är det väl dags att sluta vänta på sista bussen hem."
I min närvaro har jag vänner i alla kategorier, alla nivåer och alla åldrar. Generellt verkar folk tycka om mig vilket underlättar social kontakt avsevärt. Jag orkar liksom inte skugga, droga, släpa, väcka och sen tvångsprata med folk. Det blir så jävla jobbigt att städa upp. Mina vänner är dock otroligt vettiga människor. Det finns vettighet på olika nivåer då såklart. Alla är inte alltid så vettiga som jag kanske behöver. (inte du till exempel, du vet vem du är.)
Men i och med att de är i så olika åldrar får jag grymt mycket olika input till olika problem och insikter. Och människor som lärt känna mig vid olika tider i mitt liv har grymt olika syn på mig. Vissa säger "du är alltid så positiv och glad! Lär mig!" andra säger "Se inte så arg ut, prova att vara positiv för en gångs skull. Är man positiv blir man automatiskt gladare." och en del ser bara på mig och säger: "Dålig dag full av saknad och ångest? Det är okej. Man får lov."
Och även om jag betvivlar att alla dessa varianter av mig stämmer så behöver jag alla dessa åsikter för de ger mig en gnutta hopp om att jag kanske bara är hälften så rubbad som jag stundtals går runt och inbillar mig att jag är.
På många sätt följer jag stigen mot en skrivkarriär halvt avsides, jag liksom går i snåren bredvid själva stigen istället för att bara jogga på. Rädd för att folk ska komma på att jag skriver dåligt, tråkigt eller värst av allt; som alla andra. Vilket alla gör tills de hittat en nisch, en stil, ett avtryck. Men jag vet liksom inte ens vad jag vill skriva för något, jag skriver dikter för känslorna inom mig är ibland det enda jag vet. Det händer att jag skriver noveller men det är sällan jag skriver klart dem då idéer tar slut eller inspirationen får mig att sluta skriva. Har jag inte inspiration blir texten mest hafsigt och färglös. Det ska finnas en glöd i orden som visar att jag har ett intresse av att skriva. Inte som de där recensionerna du skrev på minst 1500 ord i gymnasiet. Då kunde man slänga in ett "fortsättningsvis", "otroligt berikande" och "fascinerande" då och då för att släta över alla korta ord man använde för att slippa skriva tills du skulle upp till skolan. Igen.
Just nu funderar jag på när jag läste en inspirerande bok senast. Tror det var American Gods av Neil Gaiman. Jag rekommenderar den starkt. Om man kan skriva en sån sak då är man inte bara säker i sitt skrivande, man är också sådär fullkomligt från vettet. Sådär som jag vill bli. För det finns ingen fin gräns mellan galenskap och geni, man är båda. Galna människor är folk som är på äventyr utanför samhällets politiskt korrekta och "fria" sandbox. Men även sandlådor har kanter för fan. Vill du vara fri, åk till en öken. Där är det varmt, torrt och de har en brist på vatten. Å andra sidan har de en brist på Carola, Justin Bieber, tokiga Twilight och HP-fans också så det kanske är värt.