The little things that she said
I mitt huvud brusar tankarna som en tv utan signal. Det går inte att sortera, det går inte att förstå, det går inte att stänga av och det är jobbigt att ha i bakgrunden.
Syrenerna har blommat ut och jag har alltid älskat mitt barndomshems sommrar med deras doft. De blommar så kort, de blommar intensivt och vackert innan de bara plötsligt tynat bort. Som en sommarförälskelse ska vara. Den liknelsen lämnar mig med slutna ögon och en djup suck. Kaffet är bittert och mina nya glasögon är svåra att vänja sig vid, jag pillar på dem om och om igen. Finner ingen ro. I don't sleep, I dream.
När jag kommer in i hallen igen så känns det som att komma hem, den där känslan av att stress och ansvar inte vågar följa med in, det stannar i luften utanför. I dagarna som rusar förbi kan jag ofta fråga mig om min plats är här, verkligen här i mina föräldrars hus. Min hud är vit under mitt armbandsur, därunder tar vintern aldrig slut. I en skog långt bort ifrån alla jag inte älskar som min familj. Det är en plats att gömma sig på, det är en plats att kunna stå fri på. De senaste åren har det varit en plats jag längtat ifrån, lämnat bakom mig, längtat till och nu återvänt till.
Det var en sommar för tre år sedan jag träffade någon som jag först trodde var overklig. Sen dess har något i mig varit förändrat, vissa saker större än förut medan andra saker förtvinat och ramlat av. "Det kallas att växa upp, något alla måste göra. Alla utom jag," påpekar Mannfred i mitt huvud. Jag önskar att han fanns. Det finns dagar jag vill gräva en grav för honom, men jag hittar alltid ett skäl att tro att han fortfarande lever någonstans. Så jag lämnar marken orörd. På tre år har jag åldrats, älskat, slagits och sårats. Jag har sårat, fallit, ljugit och blivit fördömd. Man kan ändå inte hjälpa att stirra upp i molnen och känna att det finns ett skäl. Att om Gud finns så ska jag spendera en evighet, från himmel eller helvete, med att ge honom stryk. Han ska få veta att han lever. Inte för att jag är missnöjd med mitt liv, utan för att han ger folk falskt hopp. Och det har jag lärt mig är straffbart.
Livet är hårt, speciellt om man har dålig hud och är bitter i förtid.