Random Tågtankar
Jag sitter och funderar. Det är snöstorm utomhus, Sverige bombarderas av så många miljoner snöflingor att det är löjeväckande att ens försöka uppskatta ett antal. I alla fall för en sån briljant amatörmatematiker som jag. Jag har ju trots allt G i matematik A. Jag är på sätt och vis glad att jag tog tåget, det går fortare och är mer miljövänligt och det är långt ifrån obekvämt. Min lilla bil har små däck, låg höjd och inte direkt ett så högt antal hästar att jag kan tränga mig ur ett dike om jag skulle åka av. För att inte tala om avsaknaden av fyrhjulsdrift. Det enda jag betalar för med bensin och slitagekostnaden är för privatliv och valfriheten att stanna när jag vill. Men nu är det så att jag behöver sällan gå på toaletten mer än en gång per dag och jag gillar inte att köra bil naken, så det hela ter sig ganska irrelevant i slutändan. Jag kan lika gärna trängas med alla dessa så kallade nordfolk. Svenskarna. Vi är de kyltåliga, vinterdeprimerade, nobelprisgivande och chokladälskande. Mysfolket. Nu när jag ser ut genom fönstret ett par kilometer utanför Kristinehamn så känns det som att sagorna grundar sig nästan helt och hållet på verkligheten. Landskapet är svårslaget när det gäller skönhet. Träden klär sig i en briljant vit färg som enbart ren natur kan erbjuda och jag tror nästan att det ligger fauner, vättar och alver hukandes bakom stenar och stockar för att vi nordfolk inte ska se dem. Vi skulle bli rädda för våra fantasier, rädda för vår barndom och sluta fira jul om vi faktiskt förstod att de mytomspunna varelserna, den mystiske tomten och legenderna om hjältar var sanna. Hefaistos, Bellerofon, Akilles och Odysseus. Riddare Lancelot, Richard the Lionheart och Robin of Locksley. De är så många fler, inte bortglömda, men uppklädda för en bal i vår fantasi som aldrig kommer bli verklighet, för den har planerats för länge. Jag tror att lika väl som de bistra tiderna förr krävde hjältar så finns det hjältar nu. Det råkar bara vara så att massmedia fördärvat vår tro, gjort oss cyniska och blinda till mänskligheten. Det finns godhet, javisst, men hjältemod? Jag talar inte om människor som i katastrofer räddat ett antal människor, dessa är modiga och godhjärtade varelser. De jag talar om är de människor vars liv består av att hjälpa människor om och om igen, gå igenom katatstrof efter katastrof enbart för att låta den styrka de besitter komma till nytta. Jag tror de finns men jag tror inte de vill synas. Världen är inte redo.
Det är när det snöar så här som jag tillåter mig att tänka på dem, tro på dem ännu mer och våga tro på att inom en snar framtid kommer jorden att möta en kris så stor att hjältarna tvingas återkomma och legenderna återvända. För jag vägrar tro att världen inte är mer än fashion, gadgets, u-länder på nyheterna och kändisar. Vi är mer än så.