I want a hug just not from a banana

Idag har jag ett prov som jag antagligen kommer fucka upp av diverse idiotanledningar jag inte tänker gå in på här...eller jo det tänker jag visst förresten! Jag skyller på idioterna som kallar sig studievägledare. Det känns som om de försöker, men inte som att de förstår vad de gör eller vad mitt problem är. (Skolmässigt inte psykiskt, det lämnar jag åt vänner.) Det känns som att istället för att hjälpa mig genom dörren har de fått en sjuklig dos disorienterande blindhet och har visat en omväg via skithuset och arkivskåpet. På något vis känner jag att det här kommer enbart att vara mitt fel i slutändan. Du borde ha styrt upp din skola för länge sen! Du borde ha förklarat mer om vad du ville ha gjort och inte hålla inne med saker av rädsla för ett nej! Du borde ha hackat studievägledarens dator och skrivit in MVG i alla dina ämnen.

Men jag har även emotionella problem just nu som kan förstöra min koncentration en del, jag lyckades ändå plugga en del igår. Sen att farsan är jävligt ohjälpsam vad gäller stöd (om det inte är ekonomiskt) i mitt liv. Exempel, jag sover mycket när jag inte har något att göra den dagen. Jag sover för att jag kan, för att jag varit vaken hela natten eller för att jag inte ser någon poäng med att gå upp. (Kalla det för depression om du vill.) I förrigår dock, då gick jag upp vid tjugo i sju, for iväg till Norrtälje och var på arbetsförmedlingen och berättade om min situation. De var oförväntad hjälpsamma och jag blev inskriven utan problem och fick dessutom en personlig coach som ringde mig redan igår och bokade en tid med mig idag. Dessutom fick jag en massa jobbtips och ett nummer till någon som skulle kunna hjälpa mig med mina tankar om att starta eget företag. Saker började ljusna i mitt huvud. Hey, du är tamejfan inte ett roadkill, du ligger fortfarande och rycker i diket och det är alltid något! Positiva tankar wohey!

Jag kom hem och ville berätta för farsan om det här för jag vet att han tycker jag är lat och oduglig och all annan sån skit. Jag känner knappt att jag kan bo hemma längre för att jag borde varit därifrån för länge sen i hans ögon. Han älskar mig, men ja, det är väl så att han tycker jag borde ta tag i mitt liv någongång. Så jag började berätta om det här, han sa "jaha", "Mhm" och "okej" med jämna mellanrum, jag visste att han inte lyssnade så värst. Sen när mamma kom in i rummet (köket) så höll han upp en fisk och frågade morsan om det var den vi skulle äta ikväll för den var lite för fryst. Då kände jag att hans bristande uppmärksamhet var lite väl tydlig. Han kan väl visa intresse för mina framgångar istället för att fokusera på mina bakslag? Det känns ganska logiskt att ens son får lite mer självkänsla och självförtroende då, eller det kanske bara är jag?

Så igår vid ett ringde den personliga coachen och bokade tid vid ett idag. Jag låg fortfarande i sängen. Sovit dåligt på grund av känslomässiga problem. Pappa hade redan kommit in och vrålat på mig att jag skulle gå upp nu och att jag fan inte ska ligga och sova hela dagarna. Mitt rum ligger bredvid köket, så han stormar in och börjar hålla på med sin dator och en massa papper på sitt "kontor" som också ligger i mitt rum. Officiellt så har jag inget rum hemma längre, jag har saker kvar men saker är nedpackade, så jag sover i gästrummet kan man säga. Så han håller på där med sina saker, försöker inte vara tyst för jag borde ju som sagt gå upp, trots att jag säger att det varit en jobbig sömnlös natt. Sen när han väl är klar där inne så vandrar han ut i köket och (såklart!) börjar plocka med disken, utan att stänga dörren till mitt rum som var stängd innan. Jag tror klockan var tio visserligen, men som sagt jag hade sovit jävligt dåligt och det sa jag till honom, det spelade tydligen ingen roll alls. Men åter till den personliga coachen, efter att han och jag lagt på så gick jag upp och drack lite kaffe, pratade med Totte och försökte koncentrera mig på något vettigt, men det var svårt med den överhängande depressionen och ångesten. Den personliga coachen hade sagt åt mig att maila mitt cv till honom så snart som möjligt så att mötet skulle gå snabbare. Men jag insåg efter vi hade lagt på att jag aldrig uppfattade någon mail adress, ifall det varför att han inte sa den eller för att jag inte hade hjärnkapacitet nog att uppfatta den, det vet jag inte. Antagligen det sistnämnda. Pappa hade precis dragit iväg när jag gick upp så jag pallade inte ringa och fråga om vart det mobila bredbandet var när han ändå var sur för att jag sovit så länge. När han kom hem någonstans runt sex så frågade jag ändå och han började köra på den här: "Jaha nu vaknade du, nu var det plötsligt vikigt med det där och såklart att det är en snabbis du ska låna internet blablabla", which is pissing me off. Så jag säger:

"nej men vet du vad, skit i det om det är så jävla jobbigt att låna ut det, jag kan ta det imorgon."

Nu tycker ju han såklart att min attityd är dum (vilket den är, men jag ger honom VÄLDIGT sällan attityd. Jag kan säga emot, men aldrig kaxar jag.) Så han blir förbannad som fan och håller bredbandet mot mig och vrålar:

"Här ta det! Ta det nu! Sluta vara så jävla barnslig!" sen följer allt han stör sig på med mig. Jag sover för länge. Jag måste ta tag i mitt liv. Jag är lat. Blablabla. Så då försvarar jag mig. Jag var faktiskt på arbetsförmedlingen igår, jag har sökt en sjuhelvetes massa jobb i Karlstad och jag jobbar på att fixa klart skolan. Men han står och maler på och ignorerar allt jag säger, avbryter mitt i osv. Ibland tror jag att han är som en walkie-talkie, man måste släppa pratknappen för att kunna lyssna, bara det att han är så trasig från sin barndom att hans pratknapp alltid är intryckt.

Till slut är jag på väg att bryta ihop för att allt han någonsin säger till mig tar jag åt mig av, hårt. Så jag säger till honom att jag försökte berätta för honom om hur glad jag var över arbetsförmedlingen och framstegen jag gjort, att jag har haft det lite jobbigt med tjejen och att jag mår generellt jävligt dåligt och att det suger att han hellre pratar om fisk med mamma. Och Gabriel, om du läser det här, jag vet vad du tänker: Vad är det för fel på att prata om fisk?

Nu har jag fått ur mig det. Klaga på min pappa. Check. Berätta om mina framsteg. Check.

På lördag är det grillfest. Jag ska gå. Öl och grilla har på något vis blivit inte bara ett sätt att känna sig manlig utan att behöva vara naken och skräna Metallica, utan även ett skönt sätt att göra något med vänner och njuta av mat och den stadigt antågande sommaren. Jag är inte helt hundra på vart vi ska vara, men jag tror det var hos en kompis jag aldrig varit hos förut. Vi får se hur det går, jag är väldigt nyfiken och positiv. Skönt att träffa vännerna liksom.

På söndag ska jag våldgästa Lela och fira hennes burthdajj. Jag har varnat henne för den dagens möjliga prognos. Överhängande bakfylla och spridda skurar av depression och självömkan. Men jag vet också att hon är cool med det att hon ställer upp, vilket är väldigt coolt.

Har börjat lyssna på The Hives igen, har tre skivor. Barely Leagal som kom 1997 och är sjukt intensiv, Veni Vidi Vicious som kom typ 2000 och är lite poppigare men fortfarande med samma energiska touch. Till sist har jag Tyrannosaurus Hives som är den poppigaste (läs radiovänligaste) skivan. Energiskt men med ett rockigt sound som jag gissar på verkligen startade deras karriär. Rekommenderas för dig som gillar intensivt, galet och uppiggande musik. Den får fem hot dogs av mig. Eller fem chokladkakor. Fem kaffekoppar. Fem shotar med t-röd. Fem rumpsniff. Fem säsonger med Sopranos. Fem Ernst Kirschteigerkramar. Fem doser av Björn Ranelids balsam. Fem fiskar. Vad ditt gift nu är, så ta fem av det för den här svenska gruppen.

Dagens låt: The Hives - Hate To Say I Told You So

Dagens citat: "Sometimes when I freestyle I lose confidence." - Jermaine från Flight of The Concords i låten Hiphopotamus vs Rhymenosaurus. Sök på youtube och njut.

Dagens störande moment (klockan är visserligen bara 08:58, men ändå): Björn Ranelids.

Seriöst, Björn Ranelid, what the fuck?


12:37
Hittade inte läraren och orkade bara leta i 10 minuter innan jag drog. Nu ska jag gå till arbetsförmedlingen. Totte var tydligen upptagen idag, men ett löfte är ett löfte så det accepterar jag. Vi får se om jag får träffa Linda eller någon idag annars åker jag hem till min välkomnande far istället.

Lela hade dessutom vart på sina chefer om sin otroligt sexiga attraktiva och gudomligt trevliga vän (okej, hon kanske inte smickrade så mycket) men hon pratade i alla fall om att jag skulle få en chans på hennes arbetsplats som en typ av äldreomsorgsbiträde. Jag tänkte att jag är ändå van att ta skit så jag kan lika gärna torka lite också. Positiv attityd.


Pang på rödbetan bara, nu jävlar.