Visslaren

Mina jag och deras beslut / Permalink / 0
Av någon anledning har jag börjat vissla. Irritationen som infinner sig omedelbart, framför allt hos mig men även hos andra, får mig att tvärt sluta. Så visslandet hinner oftast inte pågå mer än ett par sekunder. Varför gör jag så helt plötsligt? Är det ett tecken på att jag äntligen tappat fattningen om mig själv? Verkar konstigt för här hemma i roslagen mår jag nu bättre än jag gjort på mycket länge. Min kropp är i uppror dock vilket är skumt, då menar jag inte bara visslandet utan även eksemmässigt. Jag ser mycket värre ut än jag gjort på länge. Tror det är temperatur- och luftfuktighetsskiftningarna som pågår nu medan Sverige laddar om inför våren.

Just nu sitter jag i Norrtälje i Stoffes kök och lyssnar på Foo Fighters och dricker kaffe. Solen skiner in genom köksfönstret, som jag brukar klottra på när imman täcker glaset under matlagning, men jag sitter i skuggan i ett hörn. Solen är bra för mig men jag kan inte låta bli att fly den. Blek och eksemig, solen skulle kunna lösa problemet rätt fort. När ska jag ge upp kampen?

Jag stör mig på att solen lyser så förbannat, alltid gör mig för varm och tvingar mig att kisa. Stoffe säger att jag ska vara tacksam till att jag finns pga solen, men jag behöver väl inte dyrka den för det?

Och en annan sak jag klurat på ett tag nu är Fred Flinta. Om Fred och hans bästa vän Barney är ute och kör bil, de har ju såna där bilar där motorn är ens fötter som springer, varpå Barney måste springa in och köpa något i nån affär eller råna en bank eller whatever; om han då säger "keep the engine running!", står Fred kvar utanför då när han kommer ut?
Till top