I wasn't promised a thing, you keep mocking me
En stad som alla andra så är den alltid vaken
Järsjö
Som vilken annan bondby som helst så är den tyst på nätterna, om så för några få rådjur som blänger irriterat på mig där jag står och pissar i månskenet.
Så jävla nöjd också! En åtta år väntad kavalkad av inre känslor ord är ur mig. Jag skiter i vad han svarade eller ifall han ens lyssnade, jag har talat ut och det känns bra. Det handlar om min far, Darth Libassi.
Jag stod i köket och skrek för full hals att det är min medfödda jävla rätt att må dåligt eller må bra när jag vill. Att det är hans faderliga jävla plikt att åtminstone en gång var femte år säga ett tack, under pistolhot om så bara fan.
Han ryckte på sina axlar och såg bara argare och argare ut. Till slut skrek han "Lyssna på mig!" när jag hela tiden avbröt honom i mitt utfall av nedtryckta känslor. Ganska ironiskt att han säger så, eftersom det är just vad han inte kan göra själv, lyssna på andra. Det var som att ge honom en kastspya rakt i ansiktet, och jävlar vad skönt det känns så här efteråt.
Men det har i stort sett gått över nu, jag är fortfarade lite bitter på honom för att han tvingade mig att be om ursäkt för att jag skrek sådär, jag tror hela anledningen till varför jag skrek undgick honom helt. Om jag hade talat lugnt och tyst så hade han kunnat skratta och håna mig, vilket jag inte ville. Han ska veta hur jag mår. Det ska inte vara som för 5 år sedan att när jag sitter och gråter som ett barn i köket så ska han bara gå förbi bara för att sen förklara allt med: "Men du sa ju inget till mig så varför skulle jag göra något?" Pappa, det kallas omtanke att undra varför någon i familjen som inte gråtit öppet sen barnsben sitter och råbölar i köket. But that's not the point in this lovely childrens book, no, the point is that the empire striked back and it feels goood!