I Never Came
Lyssna gärna inte. Ta hemskt gärna farväl och bevandra bilddagboken, facebook, haket eller lunarfuckingstorm istället. Det är helt enligt mänsklighetens alla spår. Jag misstänker starkt att du inte gör det eftersom du läser det här, men jag vill bara varna för att följande är mest en statement över hur jag kan må när ingen ser. Liksom alla andra så är jag keff. Men jag vill ändå berätta.
Jag vill åka buss just nu. Ganska ofta faktiskt är en bussresa allt jag vill. Det är en sinnefrid att slippa vara på samma plats men ändå inte behöva röra sig. Tid för musik. Tid för tankar. Att smälta det liv man lever för en stund. Sitta näst längst bak till höger, längst in mot fönstret, med huvudet mot rutan och bara lyssna på musik. Drömma mig bort, vara något jag aldrig varit förut, drömma om regn på solen och moln inomhus. När det åskar i mitt huvud söker jag skydd hos dig. Att allt känns socialt accepterat med dig, det vet jag väl inte, men det känns som om du redan har satt en stämpel på mig vilket gör att det är svårt att överraska dig med något nytt.
Det är tankar alltihop det här, saker som bara jag vet om, som bara jag känner, föraktar, älskar, saknar, längtar, hatar, beundrar och åtrår. Tills jag skrivit ned det som jag gör precis nu.
Det händer så mycket när man inte ätit på över 15 timmar och sen dricker en jävla massa kaffe. Världen liksom stannar av och man ser sig omkring och undrar;
Varför är jag den enda som ser att skuggorna är ljusare än solen?
Hur kommer det sig att du inte ser fläckarna på min hud, ärren som klär mig som ofrivilliga tatueringar eller väljer du helt enkelt att ignorera min kropp och sikta på min själ istället?
Det känns inte helt okej när man inte vet vad man vill. Eller ja, jag vet ju vad jag vill, men inte med mig själv. Jag vet att jag vill vara med dig. Jag vet att jag önskar att du ger mig en chans. Jag vet att jag inte skulle ha något emot att dö för något jag tycker är värt det. Ungefär som Josh Homme sjunger: "I want something good to die for, to make it beautiful to live" Det måste vara så för jag drömmer om det hela tiden. Jag dör i många drömmar jag har. Jag dör för dig, för er, för någon jag aldrig träffat förut men som ser ut att vara en bra människa. Det finns en flicka. En liten bräcklig, nyfiken och lycklig knodd som står på ett övergångsställe. Vem det nu är som ska hålla koll har tappat kollen helt. Hon är så liten att lastbilen som kommer farande inte ser. Tiden står stilla och jag är den enda som ser. Och jag tror jag är för långt bort. Jag springer. Allt vad jag har. Jag har blodsmak i munnen, mina senor smäller när de går av, mina muskler nästan slits från mina ben för att jag tar i såsom jag aldrig tagit i förut. Det handlar inte om mig, det handlar om flickan, det handlar om kampen för att bibehålla ett hopp. Hon måste leva. Det finns en egoistisk tanke inom mig som säger att om jag inte lyckas rädda flickan så kommer hennes stora orädda ögon hemsöka mig för evigt. I alla drömmar hinner jag fram, men det är inte varje gång jag överlever. Hon klarar sig. Jag håller henne i mina armar och tar emot lastbilens kraft mot ryggen. Medan jag far som en trasa genom luften är det enda jag tänker på hur jag ska landa utan att flickan får mig över sig. Hon måste leva. Hon bara måste leva. Jag skiter fullständigt i om jag krossar varje ben i kroppen till mjöl, om jag dör där på plats. Men hon får inte dö. Det är väl en inre önskan att få vara en hjälte utan att behöva stå och ta emot berömmet efteråt. Det är en dröm som jag hoppas aldrig blir verklighet, men om den blir det så kommer jag inte tveka. Aldrig ens för en miljontedel av mitt sjukt lyckade liv.
Jag vill vara med dig, jag vill att ni blir lyckliga, jag vill laga gitarren, jag vill köpa nya trummor, jag vill skriva en roman, jag ska ha pengar att köpa boende, jag ska ha en hund, jag vill ha stil, jag ska ha jobb, jag vill ha choklad. Men nu ska jag gå och göra mer kaffe, det andra får vänta.
Konsert snart. Jag och känslorna återförenas. Men jag vet inte ens om jag vill gå längre. Finns det ork? Jag börjar känna att 18 000 är lite mycket människor på en så pluttig plats som Zinkensdamm.
Dagens låt
Queens of the Stone Age – I Never Came
Dagens citat
Mamma påpekar ironiskt: "Ska du dricka mer kaffe Linus? Bra idé tycker jag."