I want a hug just not from a banana

Blogg 2009-01-25, 16:25

Just Shoot Me

Jag anar en depression vid horisonten. Jag är hängig och irriterad, eksemen börjar återkomma och jag lyssnar på allt tyngre rock, vilket ofta är ett tecken på att mitt cyniska jag återvänder. Jag drömmer mycket nu, inte allt för mycket mardrömmar, en del drömmar är bara diffusa och konstiga, ibland störande. Jag vaknar ofta och har svårigheter att lämna gränslandet mellan sömn och medvetande. Fastnar i mönster såsom film, musik och minnen och de spelas framför mig där jag ligger i sängen utan att hitta någon bekväm position, komfortabel värme eller ett sätt att släppa tankarna som ruinerar mitt sinne.

Dessa symtom på vansinne har ingenting med min sällsamt underbara flickvän att göra, utan bara jag som anar att jag lider av något okänt och förrädiskt. Det här är inget nytt, inget som skrämmer eller förfärar mig, jag är har mått så här till och från i flera år men det är väldigt irriterande när det dyker upp gång på gång. Brorsan har ADD, sannolikheten att jag har det är 50% och det vore ett svar på min skrämmande dåliga skolgång, trots min "lovande begåvning".

Jag saknar familjen, vännerna och släkten. Farmor skickade ett mail på Haket.com till mig och skrev att hon saknade mig. Jag saknar henne också en del, men ibland när jag är där känns det bara som att hon är besviken på mig. Inte bara hon, många gånger känns det som om man är familjens svarta får.

Trummor. Jag vill ha ett trumset och att jag, Stoffe och Isac startar ett band. Lirar på riktigt och inte bara med "The Piss Lip Butt Fuckers" eller "The Cybar Pixie Chicks" i Rock Band. Även om det är kul som fan, så saknar jag den äkta känslan av samhörighet, ro och harmoni som jag får bakom ett trumset.

Jag vill bli musiker, det är väl den största drömmen. Därefter kommer författare, tätt följt av journalist med inriktning på konflikter och krig. Ja, det är väl en dröm jag har att ni om 40 år kommer se mig på morgonnyheterna alldeles kal om skallen med runda glasögon pratandes om min nya bok där jag beskriver hur historien upprepar sig genom konflikter och diktatorer världen över. Pulitzerpriset, Nobelpriset i litteratur eller fred vore gött. Skit i prispengarna, ge mig känslan av att jag är duktig på något. Att jag inte är en fejkad människa som 1988 föddes för att uppfylla en lögnaktig profetia.

Ledsen att ni som önskat ett gladare innehåll i min blogg inte fått det, men det kan inte hjälpas just nu. Skjut mig.

Signed

BLOGG 2009-01-28 18:08

Sitter på bussen hem. Några timmar har gått sen jag var 35 mil bort i en lägenhet som doftade svagt av henne. Det är svårt att beskriva känslan jag har när jag väl sätter fot i Stockholm igen efter så här lång tid. Vet inte om det är tillhörighet, men en sak är säker, det är inte ångest. Jag laddas liksom varje gång jag kommer hem.

Christoffer väntar på mig i Norrtälje. Vad som blir av ikväll det vet ingen. Spelande, snackande, svullande, vattenpipa kanske? Vem vet. För när han och jag ger oss i kast med att vara de nördar vi faktiskt är så spårar saker ur rätt fort. Det är något han drar fram ur min välbegravda själ var gång jag bestämmer mig för att vara aningen social.

Bussen är smockfull och jag sitter med en bag i knäet, för att inte tala om datorn. Den är förvisso rätt liten, men personen bredvid lär inte hålla med om det kommer till en ordväxling om så kallat personligt utrymme. Personligt utrymme är en rätt ironisk grej, eller hur? Vi åker buss, tåg, bil eller flyg och blir aningen äcklade i själen varje gång någon sätter sig bredvid oss. Vi väntar ångestfyllt på att personens doft ska träffa oss och alla kroppens osynliga kemiska reaktioner ska ta fart. De första 10 sekunderna är vitala. Det är då vi lutar oss på skalan. Godkänd eller ickegodkänd beror helt och hållet på de första tio sekunderna, i alla fall för mig. Om inte personen är snygg förstås, då får de gärna sitta bredvid. Eller? Ibland är jag på humör att bara andas personen bredvid i örat något i stil med "jag kan inte kissa när du tittar på" eller "min pyjamas pratar med mig om förnedrande saker". Ett sorts hopp om att de ska gå. Men så gör jag aldrig och de skulle aldrig gå. Jag skulle tvingas gå för konduktörer, chaufförer och ordningsmusketörer finns överallt och vill vara nyttiga och lagliga. Till hands helt enkelt. Då åker jag av. Kaxiga ungdomar får lära sig läxan. Bah. Jag är gammal, jag fyller 21 om en månad. Åh du bitterljuva midvinterdepression.

Måste få klart naturkunskapen denna tid i alla fall. Men det är inte en nära lika stort måste som måstet att jag måste förtjäna mig ett jobb. Nästan vart som helst är jag villig att jobba. Inte vartsomhelst. Jag kan till exempel inte hålla på för mycket med diväteoxid, (nördkemispråk för vatten, eller var det dikväveoxid?) ...skitsamma, det är egentligen irrelevant. Vad som däremot är relevant är att i för fuktig miljö så blir jag torrare än fadershumor. En humortyp som är baserad på fisar, kvinnor och ordvitsar. En humortyp som jag lider av mycket gravt förutom delen med kvinnor. Det är svårt att skämta om kvinnor tycker jag, de blir så arga. Där var det nära att jag spårade alldeles för långt igen, måste hålla fokus. 26% batteri kvar, hinner skriva en del till.

Jag kan tänka mig att återgå till telefonförsäljning. Jag har jobbat med det förut, jag kan snacka, det är bara hela grejen med säljsnacket jag är lite halvkass på. Det förra telefonjobbet jag hade hade som en osynlig regel "kunden vill alltid ha det vi säljer de vet bara inte om det."

Jag inser att det är en fungerande taktik om än en aning enerverande för de uppringda, som du säkert vet. Man hinner säga ett hurtigt, och oftast helt ofrivilligt, "Hej!" innan du surt inser att du drogs ur din bekväma soffposition och missade viktiga historiebitar ur din favoritserie som du inväntat hela veckan bara för att lyssna på någon som vill sälja dig något som du inte vill ha (...än, du vet bara inte om det) och personen i fråga är för långt bort för att spöas på plats. Vilket irritationsmoment. Jag tror att sen människor inte längre kunde tjäna sitt levebröd på skottpengarna som utfärdades på dörrförsäljare så har antalet våldsbrott sjunkigt sen man började sälja den större delen via telefon. Om man inte kringgår NIX genom att ringa via ett företag eller fackförbund som du är medlem i, då riskerar brottsvågen öka tsunamiartat. (Ja, jag använder tsunamis som synonym, kan du inte ta det får du väl skratta åt att jag har eksem eller nåt.)

Batteri 16%, fortsätter senare eller en annan dag. Tjolahopp.