I want a hug just not from a banana

Det är hög tid att ta tag i livet intalar jag mig medan jag var tjugonde minut stirrar på min ofärdiga uppsats i religion.

Men att inte bara ha svårt att finna fokus utan även inte ha särskilt hög tröskel för stress gör att jag liksom känner att jag tappar greppet om hela situationen.

 

Det är som att plugget är en dyrbar last som jag sakta sänker ned med ett rep och mina bara händer från en klippavsats, men jag allt medan tiden går blir lasten tyngre, repet halare och nu hotar det dra med sig mig i ett långt oekonomiskt fall.

 

Det finns gott om tid kvar, varför jag hellre sitter och gnäller som om det inte fanns det medan jag önskar att det var igår och att imorgon inte blir idag så snart för då är det ännu en dag som jag slösat.

Ett annat problem är att när jag väl finner ro att plugga så skriver jag alldeles för mycket eller för ambitiöst och får svar från läraren tillbaka att det här blir underkänt eftersom jag skrivit för mycket och trots det saknar vissa nyckelelement.

 

Jag vet att jag kan. Jag behöver ro. Sinnesro. Jag behöver slopa min självkritik. Jag har inte ens en tv eller ett spel som kan distrahera. Det är bara jag, datorn, böckerna och Buddha som sitter i fönstret och talar till mig. Han försöker lugna mig genom att eka i mitt huvud: "En kanna fylls droppe för droppe."

Konfucius stirrar ut genom mitt fönster och mumlar "Det spelar ingen roll hur sakta du går, så länge du inte stannar."

De hjälper. De vill väl. Men det är nog bäst jag inte berättar för K att jag inte pratar för mig själv, jag pratar med saker ni andra inte kan se. Jag misstänker att hon skulle tycka att jag var galen på riktigt då.