I'll wait on the shore
Min mamma gav mig en gång ett förslag på karriärval. Porrstjärna. För jag har ju redan kameraerfarenhet och jag gillar att ligga. Nog för att jag är öppen om det mesta som har med mig att göra så kände jag att porrstjärna vore ett rätt dåligt steg för en kille med min självkänsla. Vet inte varför jag börjar detta inlägg så, men nu vet ni det.
Det här lyssnar jag på nu i skrivande stund. Pearl Jam – Oceans (Remastered 2008)
Imorgon jobbar jag som vanligt halv tio till halv fem. Dagarna går fortare och fortare. Det känns som om alla går om mig. Man hinner inte anpassa sig. Livet leker med mig. Jag skrattar, kvävs, blöder, skojar, flummar och gråter i ett svep som inte går att tidsbestämma. Vissa dagar sitter jag i fönstret på jobbet och stirrar på de snöbeklädda taken och känner att inte ens en resa till uppland skulle få mig att känna mig som hemma. En sak är säker, jag behöver en kram, en ärlig, vettig och älskande kram. Problemet är att när jag väl får den där kramen riskerar jag bryta ihop som en liten pojke. Det känns som att jag bär på mycket och trycker ned ännu mer. Nå nå, Linus, vad har vi sagt om att trycka ned sina känslor? Det leder aldrig till något bra.
Hur ska jag bete mig här egentligen? Finns det en karta? Nåt jävla semikolon någonstans som jag missat? Glädjen som infinner sig när jag är med mina vänner här i Karlstad är obeskrivlig, det är tack vare dem jag har ork att stå på benen här och vara kvar. För ärligt, den här staden är inte min. Den kommer aldrig vara det. Hemlängtan var svår med My i min famn, men den är svårare utan henne. Jag har en osynlig kedja kvar i hjärtat för henne, en tråd som jag låter vara. Den tänker jag behålla. Jag tänker inte glömma bort de här två åren. Men "Some words when spoken, can't be taken back."
Jag är på sätt och vis glad att hon försöker gå vidare. Hon förtjänar inte att gå runt och må dåligt över mig, gå runt och vänta. Jag vet att hennes hjärta plågats tillräckligt. Alla försök till att bibehålla en någorlunda aktiv kommunikation har slutat i frustration, ilska, sårande ord och onödiga uttalanden.
Jag vet verkligen inte vem jag är. Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger. Jag vet att jag försöker vara förstående, omtänksam och generös. Jag vet att jag är cynisk och pessimistisk och att det driver många människor vansinniga. Men samtidigt vet jag också att jag sprider en del glädje. En del har sagt att jag ser äldre ut, jag tar det som ett tecken på att mitt hjärta börjar visa tecken på slitage utifrån. En viss hjärtklappning, ansträngd andning, hostningar och magont har börjat infinna sig. Jag ska till läkare på onsdag. Full body check up. Få det på papper vad som är mitt problem. Förutom dålig inställning till livet.
Om du letar efter en kram så vet du exakt vart jag finns. :)