Lillebror ba pa paaa
...du växer upp så jävla fort!
När jag smått tummar på minnet i mitt huvud känns det som om det vore igår du stod på bryggan hos Persson och inte riktigt vågade lämna det grunda för det djupa. Det djupa där jag och I alltid befann oss. Du verkade helt tillfreds med att hoppa ned i 40cm vatten om och om igen.
Och nu är du där jag en gång var i livet. Skolan är bara ett tidsfördriv för att göra dig laglig och musiken är inte längre en drog, det är ett livsuppehållande system. Vore det i luftform skulle vi andas rösterna från herr Davies och herr Hodgson. Man gömmer sig i en skärmbaserad värld för att på något vis undkomma mammas skäll på att det är för mycket disk på ens rum, hennes suckar i trappan som verkar blivit en naturlag. Eller den där stunden när man vet att "nu kommer pappa för att säga åt mig att sova", då hans knä klickar i trappan och han går sådär rytmiskt som bara en t-1000 enhet kan.
"Rensa ogräs idag."
"Vart?"
"Vart ni vill men främst bland stenplattorna."
Pappas desperata försök att få oss att göra något vettigt.
Nu är du där jag en gång var men du har ingen liten bror som tar dig igenom dagarna med glädje och kaffe på morgonen. Du har istället ett inbördeskrig att motvilligt strida i genom våra föräldrar som tar ifrån dig ännu mer tro på den eviga kärleken. Du kanske någon gång oroat dig över hur din bror mår, men jag lovar dig att så länge jag har dig i mitt liv så mår jag bara bra. Jag är så sjukt stolt över att vara din storebror. Och när du än vill prata eller hälsa på så är du alltid välkommen.
Som en evigt vis norrlänning en gång sa till mig, "Livet har en förmåga att knulla den som redan ligger". Om det är så då känner jag att lösningen är att klistra på ett leende och bli nymfoman. Bring it liksom. Du och jag bror. Братья по крови.
...du växer upp så jävla fort!
(Bilden är ifrån animeserien Samurai Champloo. Tyckte bara att frillorna passade oss, snart kan du fan ha hästsvans brorsan! Akta dig för Clive Owen från Shoot 'em up då bara. xD)
När jag smått tummar på minnet i mitt huvud känns det som om det vore igår du stod på bryggan hos Persson och inte riktigt vågade lämna det grunda för det djupa. Det djupa där jag och I alltid befann oss. Du verkade helt tillfreds med att hoppa ned i 40cm vatten om och om igen.
Och nu är du där jag en gång var i livet. Skolan är bara ett tidsfördriv för att göra dig laglig och musiken är inte längre en drog, det är ett livsuppehållande system. Vore det i luftform skulle vi andas rösterna från herr Davies och herr Hodgson. Man gömmer sig i en skärmbaserad värld för att på något vis undkomma mammas skäll på att det är för mycket disk på ens rum, hennes suckar i trappan som verkar blivit en naturlag. Eller den där stunden när man vet att "nu kommer pappa för att säga åt mig att sova", då hans knä klickar i trappan och han går sådär rytmiskt som bara en t-1000 enhet kan.
"Rensa ogräs idag."
"Vart?"
"Vart ni vill men främst bland stenplattorna."
Pappas desperata försök att få oss att göra något vettigt.
Nu är du där jag en gång var men du har ingen liten bror som tar dig igenom dagarna med glädje och kaffe på morgonen. Du har istället ett inbördeskrig att motvilligt strida i genom våra föräldrar som tar ifrån dig ännu mer tro på den eviga kärleken. Du kanske någon gång oroat dig över hur din bror mår, men jag lovar dig att så länge jag har dig i mitt liv så mår jag bara bra. Jag är så sjukt stolt över att vara din storebror. Och när du än vill prata eller hälsa på så är du alltid välkommen.
Som en evigt vis norrlänning en gång sa till mig, "Livet har en förmåga att knulla den som redan ligger". Om det är så då känner jag att lösningen är att klistra på ett leende och bli nymfoman. Bring it liksom. Du och jag bror. Братья по крови.