I want a hug just not from a banana

Örebro Södra 8:35.

Jag satt i dvala och funderade med sociala medier rinnande i min hand. I periferin av meningslös information och mina brusreducerande hörlurar så bryter ändå tågvärdens röst igenom. En frekvens man på något vis har kalibrerat sina öron till. 

Örebro, är det jag uppfattar från meningen. Jag ska av här, vilket jag gör med en drös andra människor.

Det är en ensam plattform utan tak, den är slank och känns fattig i relation till storleken som jag upplever att Örebro är som svensk stad.

Pendlarfloden rinner längs tågets färdrikting på perrongen till en grind som måste hållas upp av varje väluppfostrad pendlare som passerar den till nästa.

Medan jag försöker orientera mig efter vart ett franchisefik eller en bekant restaurang finns så får jag en dålig känsla i magen. Stationshuset som ligger på andra sidan spåren vi passerar är öde, låst och ser till och med igenbommat ut. Jag får dåliga aningar. Örebro står det på en skylt. ÖrebroS. Helvete.

En blandning av irritation på mig själv och självgodhet över den analys jag ignorerat. Å ena sidan har jag ju rätt i att Örebro är en större stad än vad denna station målar upp, men inte visste väl jag att den var så stor att den skaffat sig syskonstationer? Ett S var inget jag hörde när tågvärden ropade ut stationen. Jag vänder mig om på andra sidan spåren och ska gå tillbaka över.

Som om det är tanken att jag ska sota för mitt misstag att gömma mig i hörlurar under resans gång så börjar järnvägsklockorna ringa för inkommande tåg. För det är väl självklart?

För en halv sekund tänker jag “jag hinner över” innan min andra hjärnhalva skäller ut mig. “Hinner vadå? Bli köttfärs lagom till tacofredag? Var inte korkad. Bättre att missa ett tåg för ett misstag än att göra ett misstag till två och missa resten av ditt liv.”

Det inkommande tåget rör sig våldsamt långsamt, tillräckligt för att impulsen att springa över och kampen för att vänta kvar strider mot varandra i mina steg och i min handled där jag håller min väska. Mitt gamla tåg står kvar som om det väntar på mig eller hånar mig. Måtte det inte röra på sig, är det end jag kan tänka. Inkommande tåg passerar. Jag springer över. Den fattiga perrongen känns så mycket längre åt andra hållet. Tågets alla dörrar är stängda och perrongen är tom. Det är för sent. Lokförardörren öppnas. 

“Kom hit,” säger en väldigt tydlig röst. “Du där, kom hit nu.”

Jag ska få skäll av en man i sextioårsåldern med lokföraruniform med en prydligt knuten och illgrön slips, fyrkantiga tidlösa glasögon och ett fundamentalt självsäkert rörelsemönster.

En halsduksfladdrande sprint över spåret med skräckblandad blick och flåsande kinder precis när det inkommande tåget passerat känns plötsligt ännu mer självklart korkat. Antagligen kunde jag ha blivit en kycklingrulle på grund av högspänningsledningen och tåget självt för att jag tog dumma risker. Antagligen kommer lokföraren be mig ställa mig på spåret igen så att han kan ta bort mig från genpoolen. Jag vet detta och jag tänker acceptera utskällningen som om jag vuxit upp i den japanska kulturen och med den inbyggda känslan av skam och respekt för mina bättre. Lätt bugad och ödmjuk inför att bli informerad om att min hjärna är slät som smör en sommardag medan jag blir slagen med en tågtrafikspärm eller vad nu lokföraren får tag i.

“Kom in här, annars hinner du inte med”, säger mannen och utan att titta bak så backar han in i hytten och sätter sig i sätet. “Vi åker nu.”

Det är inte riktigt sant att jag är en släthjärna men jag inser att jag är på väg att klättra in i en lokförarhytt trots att det är strängeligen förbjudet enligt ett antal lagar och föreskrifter som jag inte kan namnet på. Jag står öga mot öra med en man som tycks ha jobbat länge på Sveriges järnvägar. Han stirrar rakt fram och drar en pytteliten spak lätt bakåt och det hundratals ton tunga schabraket rör på sig omedelbart med ett elektriskt gnällande.

“Tack så hemskt mycket, verkligen, jag uppskattar detta,” hasplar jag ur mig och andas ut. Antagligen lite för högt och lite för mycket för mannen svarar knappt med annat än ett kort hummande.

“Jag gick av en station för tidigt och insåg det lite för sent”, fortsatte jag trots att jag borde varit tyst och uppskattat gesten som lokföraren troligen redan ångrat.

Det finns en överhängande chans att jag är autistisk, även om det inte är utrett till fullo ännu så har läkare och psykologer som tittat under min huv (med fasa?) dragit slutsatsen att det finns tendenser här som tyder på “inslag av autism” enligt min journal och utredning. Det som stärker misstankarna från mitt håll är det faktum att jag känner igen mig i många av de små personlighetsdrag som en autismdiagnos ofta i populärkultur förknippas med.

Starka ljud, repetitiva ljud och onödiga ljud irriterar mig ganska snabbt. Därigenom medger jag dock ej att jag är en person som visar irritation utåt eller utåtagerar min irritation på min omgivning impulsivt.

Det är ofta väldigt svårt för mig att förstå människors känslor och tankar. Det var mycket värre förr och genom trauma, psykisk misshandel och andra psykosociala evenemang som livet organiserat för mig så har jag utvecklat känselspröt. Stämningen i ett rum, hos en partner eller en människa brukar ofta göra mig vaksam och medveten väldigt fort. I dialoger kan jag ofta, till stor irritation för min motpart, förutspå en mening eller en frågeställning innan den är färdig eller ens påbörjad. Det är lika nyttigt som det är irriterande eftersom min hjärna rusar efter slutsatser och lösningar för att situationen, om den upplevs som stressande eller jobbig, jag är i ska upphöra så snart som möjligt.

Min uppfattning om lokföraren är omedelbart att genom hans tydligt medvetna sätt att utrycka sig, röra sig och föra sig så är den här personen väldigt rutindriven, tydlig och effektiv. Genom lite lätta frågeställningar förstår jag att han har jobbat i över trettio år på järnvägarna och att tågen har förändrats mycket genom åren, till exempel från pneumatiska system till elektriska system. Det är också en konflikt mellan min självkänsla som viskar att jag är en idiot som tvingar mina misstag att bli åtgärdade av främlingar och mina känselspröt som säger att lokföraren är besvärad över att ha släppt in en civilist i sitt skyddsområde. Kanske inte ånger nödvändigtvis men åtminstone en önskan att ingen kommer på oss. Sen tror jag inte att någon vågar skälla på en person med 30 års erfarenhet, däremot tror jag att det finns en yrkesstolthet och en image som kanske inför kollegor kommer till skada om det skulle uppdagas.

Resan tar två minuter och totalt har hela situationen från avstigning på fel station till avstigning på rätt station pågått i kanske sju eller åtta minuter. Lokföraren öppnar dörren in i tåget så jag kan stiga av, han vill inte ta mig i hand utan nickar aningen besvärat och mumlar.

"Lycka till nu", säger han när jag sträcker fram handen för ett önskat handslag. Jag är tacksam och ödmjuk inför hjälpen jag fått. Lokföraren vill bli av med mig.

Jag älskar att resa. På resande fot är vi utsatta och tillgängliga, privata i gemensamma utrymmen och vi påverkar varandras intryck och vardag på miljoner olika vis som inte går att kvantifiera.

Tack, Lokförare, för att du öppnade din dörr och hjälpte mig vidare på min väg.